¹Job again took up his parable, and said,

¹Åter hov Job upp sin röst och kvad:

²“Oh that I were as in the months of old, as in the days when God watched over me;

²Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

³when his lamp shone on my head, and by his light I walked through darkness,

³då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

⁴as I was in the ripeness of my days, when the friendship of God was in my tent,

⁴Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

⁵when the Almighty was yet with me, and my children were around me,

⁵då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

⁶when my steps were washed with butter, and the rock poured out streams of oil for me,

⁶då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

⁷when I went forth to the city gate, when I prepared my seat in the street.

⁷När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

⁸The young men saw me and hid themselves. The aged rose up and stood.

⁸då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

⁹The princes refrained from talking, and laid their hand on their mouth.

⁹Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

¹⁰The voice of the nobles was hushed, and their tongue stuck to the roof of their mouth.

¹⁰furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

¹¹For when the ear heard me, then it blessed me; and when the eye saw me, it commended me:

¹¹Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

¹²Because I delivered the poor who cried, and the fatherless also, who had none to help him,

¹²ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

¹³the blessing of him who was ready to perish came on me, and I caused the widow’s heart to sing for joy.

¹³Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

¹⁴I put on righteousness, and it clothed me. My justice was as a robe and a diadem.

¹⁴I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

¹⁵I was eyes to the blind, and feet to the lame.

¹⁵Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

¹⁶I was a father to the needy. The cause of him who I didn’t know, I searched out.

¹⁶Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

¹⁷I broke the jaws of the unrighteous, and plucked the prey out of his teeth.

¹⁷Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

¹⁸Then I said, ‘I shall die in my own house, I shall number my days as the sand.

¹⁸Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

¹⁹My root is spread out to the waters. The dew lies all night on my branch.

¹⁹Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

²⁰My glory is fresh in me. My bow is renewed in my hand.’

²⁰Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

²¹“Men listened to me, waited, and kept silence for my counsel.

²¹Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

²²After my words they didn’t speak again. My speech fell on them.

²²Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

²³They waited for me as for the rain. Their mouths drank as with the spring rain.

²³De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

²⁴I smiled on them when they had no confidence. They didn’t reject the light of my face.

²⁴När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

²⁵I chose out their way, and sat as chief. I lived as a king in the army, as one who comforts the mourners.

²⁵Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.