¹“But now those who are younger than I have me in derision, whose fathers I would have disdained to put with my sheep dogs.

¹Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

²Of what use is the strength of their hands to me, men in whom ripe age has perished?

²Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

³They are gaunt from lack and famine. They gnaw the dry ground, in the gloom of waste and desolation.

³Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

⁴They pluck salt herbs by the bushes. The roots of the broom are their food.

⁴Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

⁵They are driven out from the midst of men. They cry after them as after a thief;

⁵Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

⁶So that they dwell in frightful valleys, and in holes of the earth and of the rocks.

⁶I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

⁷Among the bushes they bray; and under the nettles they are gathered together.

⁷Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

⁸They are children of fools, yes, children of base men. They were flogged out of the land.

⁸en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

⁹“Now I have become their song. Yes, I am a byword to them.

⁹Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

¹⁰They abhor me, they stand aloof from me, and don’t hesitate to spit in my face.

¹⁰med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

¹¹For he has untied his cord, and afflicted me; and they have thrown off restraint before me.

¹¹Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

¹²On my right hand rise the rabble. They thrust aside my feet, They cast up against me their ways of destruction.

¹²Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

¹³They mar my path, They set forward my calamity, without anyone’s help.

¹³Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

¹⁴As through a wide breach they come, in the midst of the ruin they roll themselves in.

¹⁴Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

¹⁵Terrors have turned on me. They chase my honor as the wind. My welfare has passed away as a cloud.

¹⁵Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

¹⁶“Now my soul is poured out within me. Days of affliction have taken hold on me.

¹⁶Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

¹⁷In the night season my bones are pierced in me, and the pains that gnaw me take no rest.

¹⁷Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

¹⁸By great force is my garment disfigured. It binds me about as the collar of my coat.

¹⁸Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

¹⁹He has cast me into the mire. I have become like dust and ashes.

¹⁹I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

²⁰I cry to you, and you do not answer me. I stand up, and you gaze at me.

²⁰Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

²¹You have turned to be cruel to me. With the might of your hand you persecute me.

²¹Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

²²You lift me up to the wind, and drive me with it. You dissolve me in the storm.

²²Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

²³For I know that you will bring me to death, To the house appointed for all living.

²³Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

²⁴“However doesn’t one stretch out a hand in his fall? Or in his calamity therefore cry for help?

²⁴Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

²⁵Didn’t I weep for him who was in trouble? Wasn’t my soul grieved for the needy?

²⁵Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

²⁶When I looked for good, then evil came; When I waited for light, there came darkness.

²⁶Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

²⁷My heart is troubled, and doesn’t rest. Days of affliction have come on me.

²⁷Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

²⁸I go mourning without the sun. I stand up in the assembly, and cry for help.

²⁸Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

²⁹I am a brother to jackals, and a companion to ostriches.

²⁹En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

³⁰My skin grows black and peels from me. My bones are burned with heat.

³⁰Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

³¹Therefore my harp has turned to mourning, and my pipe into the voice of those who weep.

³¹I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.